Åååh jag hittade alla avsnitt av julkalendern Dieselråttor & sjömansmöss från 2002 på youtube! Jag kommer verkligen ihåg hur jag alltid längtade tills nästa avsnitt. Frågan är om man verkligen vill se det nu när man är äldre, magin försvinner på något sätt nu när man ser det från helt andra ögon, också nu när det ser så otroligt gammalt ut jämfört med dagens tv. Men det är ändå underbart. Hade dessutom datorspelet som var det bästa som fanns vid den tiden. Nostalgi på hög nivå!

Har ni tänkt på att jättemånga svenskar i alla åldrar svarar nästan exakt likadant när de får frågan "Tror du på gud?". Nämligen:

Har blivit helt såld på Twilight-filmerna över en dag! Har sett de två första innan och tyckt att de är helt okej, hyrde iallafall Eclipse idag och hann precis se den innan jag och Andi cyklade iväg och såg Breaking Dawn. Jag måste säga att båda filmerna är helt sjuukt bra! Är verkligen helt förtrollad av dem, man blir så inne i dem när på raken också. Funderar faktiskt på att läsa böckerna, lite knasigt nu efter att ha sett filmerna, alla andra läste väl böckerna för tre år sen eller något sådant haha. Men för att jag självmant ska läsa en bok så ska den vara riktigt bra, och jag har en känsla av att de här är det!

Jag var och fikade med Andrietta häromdagen, och när vi var påväg ut och jag öppnade dörren såg jag att en tant också skulle ut, och höll upp dörren åt henne och två till. Då blev jag påmind om varför det lönar sig att vara artig och trevlig mot människor, för som hon lyste upp(innan såg hon ganska besvärad ut) och det leendet hon och hennes väninna gav mig medan de sade "tack" var så varmt och genuint att det gjorde min dag. Tänk att något så litet kan få någon att bli så glad och en själv att må så bra inombords, och allt jag behövde göra var att hålla upp dörren några sekunder extra. Tänk om alla orkade anstränga sig lite extra någon gång ibland bara av den anledningen. Låt oss vara ärliga, flera gånger per dag kommer tillfällen så man vet att tillvaron skulle kunna göras mycket trevligare bara man tog sig utanför sitt bekvämlighets-tråkighets-svenneskal. Man står bredvid någon och väntar på bussen, du ser någon som har jättefint hår och blir bara sur för att du har en dålig hårdag eller man ser att personen som sitter i kassan verkligen ser ut att ha en dålig dag och du är precis lika tjurig tillbaka. Vad är vi rädda för? Att vi ska ses som konstiga? Att det ska bli jobbig stämning? Eller är vi helt enkelt bara lata? Jag har iallafall känt att även om den tjuriga personen i kassan inte blir gladare av att du är glad så känns det ändå bra att veta att personen antagligen känt sig lite bättre av att få ett leende mot sig. Såklart orkar man inte alltid vara trevlig och glad men jag tror att vi tar den lättaste vägen och går runt och är tråkiga oftare än vi behöver. För det kostar trots allt inget, man förlorar inget på det, ett leende kan man mycket väl ge bort till någon som ser ut att behöva det. Just tanter tycker jag ofta är väldigt tacksammma över att man är artig, kanske har de fördomar mot oss ungdomar att vi är stökiga och dryga. Testa nästa gång du får tillfälle att visa dig från dig bästa sida och få någon att bli lite gladare. Det är iallafall dagens tips från mig.

Har precis färgat håret och jag är faktiskt jättenöjd! Fortfarande lite blött så jag får se hur det ser ur när det torkat ordentligt, lägger upp en bild så fort jag tagit en!

Ja, det här är ju trevligt att mötas av när man går in på youtube? Helt sjukt att vi blivit så härdade att de lägger in ett reklamklipp där en kille blir misshandlad högst upp på startsidan, visserligen är det animerat men det är  fortfarande inte speciellt trevligt. Tänk hur många barn som går in på youtube? Nu är det ju så att många inte är så känsliga, inte ens barn eftersom det har blivit så sjukt vanligt med våldsamma krigsspel och filmer i alla åldrar. Men jag vet att jag hade jättesvårt för sådana tv- och datorspel när jag var liten och var väldigt känslig för våld överhuvud taget. Ska det verkligen vara så, att stora företag eller samhället i allmänhet förväntar sig att barn klarar av att se sånt här? Och vad är det som säger att tonåringar och vuxna inte kan vara känsliga för våld? Det här med youtube var bara ett exempel som fick mig att reagera men sånt här möter man faktiskt för ofta i vardagen. Ska det verkligen vara så, att om man tar illa vid av att se sånt här ofrivilligt så får man skylla sig själv för att i dagens samhälle ska man kunna tåla sådant?